”Tydlig
talang för komedispel…”/ "…med
en avig, kraftfull energi…” Så har DN och SVDs recensenter beskrivit
honom. En grå februaridag vandrar jag upp mot Mosebacke för att få veta mer om
skådespelaren Josef Törner.
Det har alltid dragit åt humor
Lägenheten
är nedsläckt, men mjukt eftermiddagsljus flödar genom tunna gardiner. På bordet
har blåbärssoppa torkat fast i två urdruckna koppar. Så fort vi kommit in i
vardagsrummet byter Josef oblygt om till mjukisbyxor, utan att stänga om sig.
Så som bara teaterfolk och dansare gör. Han är knappast nervös inför intervjun.
”Skådespelare gillar ju att prata om sig själva och sitt arbete”.
Josef
Törner har nära till jobbet. Om en vecka börjar han repetera Tresteg på Södra Teatern, bara något
kvarter från lägenheten vid Mosebacke. Josef hoppar in för en kille som blivit
sjuk och har tre veckor på sig att lära in rollen, istället för åtta som är det
normala. Dessutom är rollen redan färdig. Det blir annorlunda att spela en
karaktär som arbetats fram av en annan skådespelare. ”Vad heter han nu då…” Efter forskningar i
manuspappren kommer Josef fram till att han gör rollen som Rashid.
Händerna
dansar över bordet när han berättar och rösten är starkare än de flestas. Han
säger att han fått göra mycket komedi just för att han är så fysisk. Det har
alltid dragit åt humor även i allvarligare pjäser, som nu senast i Anne och Zef i Teater Fredags regi. Men
det behövs alltid mörkare partier också i en rolig pjäs tycker Josef.
På
frågan om han ser något mönster i vilken typ av roller han får behöver han inte
tänka efter. ”De gånger jag inte spelat invandrare kan jag nästan räkna på min
ena hand.” Josef är egentligen inte mer invandrare än någon
annan som växt upp på Söder, men har afroamerikanskt påbrå. Med sitt mörka hår,
sina bruna ögon och ljusa hy kan han passera som ganska många nationaliteter. ”Skådespelare är ett jobb där man
kan nekas roller bara på grund av sitt utseende, det är något man får acceptera.”
Eftersom
många har sett honom göra humor har det blivit så att han får göra roliga
karaktärer igen. ”Vi ska ha någon som är rolig och ser utländsk ut. Jaha det
finns tre stycken… då tar vi honom.”
Josef skämtar att det kanske är så det går till när regissörer letar i
registren på Sveriges teatrar.
På
hallmattan finns ett par skor i damstorlek som tillsammans med dubbelsängen
skvallrar om att han inte bor här ensam. Sambon Karin är borta på sitt arbete
som förskolelärare. Har han själv någonsin haft vad som kallas ett riktigt
jobb? Nej, Josef har egentligen aldrig
behövt, han började göra betalda jobb redan när han gick i skolan. Nu är han
tjugofyra och klarar sig utan extraknäck vid sidan av teatern, men imponeras av
de som klarar att göra både och. Själv skulle han inte orka med att ha ett
annat arbete samtidigt. ”Jag vill ju göra det här till hundra procent.”
Josef
var fyra år när han för första gången kom till Vår Teater vid Medborgarplatsen.
Egentligen fick man inte börja för än man fyllt sex, men Josef tog med sig
mamma in på föreståndarens kontor och förklarade att ”Jag måste börja nu.”
Teaterchefens namn var Günter Wetser och utan honom hade Josef kanske inte
varit där han är idag. När han kom ut och såg Josef med de andra barnen på
scenen förstod han: ”Okej, du får börja nu. Jag ser att du behöver det”.
Det var
ingen i familjen som blev förvånad när han sedan valde skådespeleri som yrke.
Hans mamma Disa är dansare och konstnär. Vardagsrummets väggar är kala nu när
alla tavlor är borta på en utställning. Också mormor och morfar arbetade med
konst. ”Det fanns egentligen inga alternativ. I min familj har frågan varit: vad för konstnärligt ska du arbeta med?
Blir det musik, måleri, teater?”
”Men
titta där nere går ju Alexander!” Josef pekar ut mot gatan där han står vid
fönstret för att fotograferas. En skymt av någon med lång mörk bommullsjacka.
”Han är bra. Han är också en sån som är ´rolig och invandrare´”.
Med sitt
öppna och avspända sätt stämmer Josef inte in med den bild många har av teater
som något otillgängligt, som finkultur. Efter en första sökning på internet
framstår han som en ganska blygsam person, trots de fina recensionerna i stora
dagstidningar. Den egenskrivna musikal-komedin Från ordvits till poesi har undertiteln ”ett misslyckande i tre
kostymer” och hans band kallar sin musik Låtsaspop. Är det här något han själv
har tänkt på? Efter lite resonerande
säger han att folk i allmänhet kanske kunde vara mer blygsamma. Med det inte
sagt att man inte ska få tro på sig själv.
”Jag
tycker ju verkligen att jag är en jättebra skådespelare. För mig är det jag gör
livsviktigt, men det är ingenting som jag hela tiden går omkring och berättar
för andra. Teater är ju inte på riktigt. Det är inte krig eller mobbing. Om det
sedan kan ge någonting till andra är det fantastiskt, men i grunden är det nog
en självisk sak.”
Josef
Törner vill vara på scen, det är det han ska göra. Fast när han blir pensionär
vill han kanske prova på andra saker. ”Nu gör jag ju ingenting annat, jag går
mellan hemmet och teatern. Jag har till exempel aldrig varit ute och festat
särskilt mycket eller varit ute och rest. Om sextio år kanske jag tröttnar.”
Anna Johansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar