SM i Latin och Standard 2013

Starkt publikstöd på årets största danstävling

TÄVLINGSDANS Stämningen var hög under årets SM i Latin och Standard. SM-finalen i Standard blev spännande. Vinnarparet sedan sju år i rad fanns inte på plats och i år gick titeln över till Jerzy Borowski och Kaja Jackowska. Anders Jacobsson och Jeanette Carlsson tog hem förstaplatsen i Latin - på sin första tävling tillsammans.

SM i Latin- och Standarddans 2013 avgjordes den 19-20 oktober i Åkeshovshallen utanför Stockholm. Danssportsförbundet kallar det årets största tävling med 120 danspar, från barn och ungdomsklasser upp till vuxenklasser i olika nivåer.

En högljudd publik och uppskruvade känslor fyllde läktarna i den omgjorda baskethallen under lördagens tävling. Så kom det alla väntat på: SM finalen i Latin. Sex par ur Sveriges danselit, den klass som benämns A-klass Adult skulle slåss om titeln svenska mästare.

- Det här kan sluta hur som helst. Vi har många osäkra kort här idag, sa speakern Peter Boström.

Mycket riktigt såg startfältet annorlunda ut i år: Det var nya par som gått upp i A-klass, andra som slutat dansa och gamla par som kommit tillbaka. Publik trängde sig fram mot dansgolvet för att skrika och vissla när deras favoriter virvlade förbi i moln av glitter och brunkräm.

Det blev Anders Jacobsson och Jeanette Carlsson från Stockholmsklubben STDK som tog hem förstaplatsen. De har båda en lång karriär inom sporten, men överraskade med att under SM göra sin allra första tävling tillsammans.

Under söndagens SM final i Standard syntes en åldersblandad A-klass med deltagare från 17 år upp till närmare 60.

- Det låg öppet för en ny SM titel, berättar Karl Hallberg när tidningen ringer upp för en kommentar från en av de tävlande.

Han berättar att Yvo Eussen och Elisabeth Novotny, svenska mästare i Standard sedan sju år i rad inte fanns på plats eftersom de valt att gå över till den så kallade Proffs-klassen. Jerzy Borowski och Kaja Jackowska från göteborgsklubben Magic vann SM i Standard efter att ha varit borta från Danssportsförbundets tävlingar i två år.

Trots att de tävlande i SM är på elitnivå benämns mästerskapet som en amatörtävling. Proffs blir man vanligen när man börjat undervisa, efter attt ha klarat ett test hos Danssportsförbundet. Karl Hallberg, berättar att benämningen proffs inte säger så mycket om kvaliteten på dansen jämfört med A-klass Adult eftersom man kan göra testet när som helst i sin karriär.

Själv har Karl Hallberg tävlat sedan 2005. Med sina 19 år var han den yngste dansaren av de sex par som gick vidare till SM finalen i Standard. Just nu ligger han, tillsammans med sin danspartner Matilda Johansson, 5:a på den rankinglista som avgör vilka som får representera Sverige vid VM. Paren samlar rankingpoäng på tävlingar under hela året. Att vinna SM-titeln handlar främst om äran.

I A-klass Youth, klassen för par där båda dansarna är under 18 år, tog Julia Granath och Hugo Gustavsson guld i både Latin och Standard.

Anna Johansson

Slutreportage Tollare 2013

 

karl Hallberg och Matilda Johansson

"Ingen trodde att vi skulle funka som ett danspar, men vi har motbevisat dem”

Alviks Medborgarhus, den 3 April kl. 17.00

De två sofforna i kapprummet fylls med kläder och väskor när ungdomarna från Birka Dansklubb byter om. Matilda Johansson sitter längst ut på soffkanten och knäpper på sig dansskorna, nötta efter timmar av träning. En bit ut på det brunmurriga golvet står Karl Hallberg och tar några uppvärmningssteg. De högklackade dansskorna och de speciella byxorna med hög midja får honom att verka ännu längre än sina en och åttionio.

Klockan har slagit fem och dansarna ställer sig i en ring runt tränare Peter Boström inne i Brommasalen. Han följer upp förra träningen och frågar om någon har träningsvärk sedan torsdagen. Han vill att de ska känna av att kroppen har jobbat.

– Jag kan inte säga det på något snällt sätt. Ni är för slöa. Tänk att ´om jag inte är svettig när jag kommer hem är någonting fel`!

Tiodans är en sport där varje par tävlar i tio olika stilar som delas upp i blocken Latin och Standard. Till Standarddanserna hör Engelsk Vals, Tango och Wienervals, men också Slow Foxtrot och Quick Step som dansas till swing. Till Latin hör Samba, Cha Cha Cha, Rumba, Paso Doble och Jive. Sedan de tagits till tävlingsdansens hemland England, har de sydamerikanska danserna fått europeiska influenser och anpassats till idrotten.

Att hitta musklerna

Idag är det latindanserna som ska slipas.

- Vi tar samba först, så att ni kommer upp i fart. Ni ska spänna alla muskler! Särskilt benen och magen.

Man ska inte vara spänd när man dansar, men rörelserna får inte se svaga ut. Generellt är gruppen för inaktiv i musklerna, berättar Matilda Johansson. Nu på träningen ska de överdriva spänsten för att hitta musklerna. Starka rörelser ger tydligare avslut på stegen, bättre hållning och stabilitet. Något som är speciellt för Samba är att man visar rytmen mycket i överkroppen. Matilda förklarar att bouncen, den studsande rörelsen i magen som är typisk för dansen, egentligen kommer från fötter och höfter.

Ett danspar är ett lag

Fanny Söderbergs danspartner är sen idag och hon börjar repetera programmet ensam. Så lyser hon upp. Markus Jorborg kommer ut på golvet och han får en kram. Det syns hur de två får energi av varandra.

Mycket ska stämma för att två dansare ska bilda ett bra par. Personkemin är viktig, men också praktiska saker som kroppslängd. Med sina en och sjuttiofem hade Matilda Johansson svårt att hitta en tonårskille som var lång nog. Hon var utan danspartner i flera år, men pojkar växer ju. Att vara lång är både positivt och negativt. Det är svårare att få kontroll över kroppen, men alla rörelser blir större och mer effektfulla.

- Vår tränare tyckte inte att jag och Karl skulle dansa eftersom vi är tillsammans. Ingen trodde att vi skulle funka som ett danspar, men vi har motbevisat dem, säger Matilda.

Matilda Johansson har tränat dans i elva år och Karl Hallberg i åtta. Tillsammans har de dansat i tre och ett halvt år och 2012 kom de fyra i 10-dans SM. Imponerande med tanke på att Karl bara var 17 år då, den yngsta dansaren i hela vuxenklassen. Domarna bedömer fotarbete, hållning, utstrålning, karaktär, musikalitet - och allra viktigast: energi.

– De kan kolla på allt, säger Matilda. De kan kolla på vad man har för kläder. Tyvärr.

Hög klass

Ute i hallen sitter Henrik Persson och stryker risinolja på sina skosulor. Golvet är ostädat idag och det är svårt att få fäste med skorna. När de kommit till Cha Cha är det okej att byta till gymnastikskor med gummisula om de vill. Annars använder både män och kvinnor skor med mockasula och klack i latin.

- Haha det känns som att gå en nybörjarkurs, säger Julia Hallberg när hon bytt skor.

Paren som tränar idag är inga nybörjare. Den högsta tävlingsklassen inom sporten är A-klass. Klubben har A-klasspar i både vuxen och ungdomsklassen som kommer att delta i nästa tiodans SM den 18 Maj. Det gäller alltså att vara bäst i tio olika danser. Det anordnas även SM i Latin respektive Standard eftersom det finns par som specialiserar sig på endera.

En brasiliansk tolkning av the Beatles And I love her smyger sig ur högtalarna. Dansarna flödar i en mjuk fyrtakt, glider ifrån partnern för att snart omfamna varandra igen. Rumba är dansen som kan tolkas som spelet mellan ett kärlekspar och musiken är romantisk. I sista låten får paren bryta sina tävlingsprogram och välja stegen som de vill.

- Tjejer, om ni märker att han gör något steg som inte finns i boken får ni improvisera och skapa ett steg av det.

I A-klass får paren gå ifrån de olika dansernas basicsteg, förkoreograferade steg som alla par använder och utveckla dem till så kallade fria figurer. Det är ändå viktigt att inte tappa karaktären i de olika stilarna. Det måste synas på rytmen i kroppen vilken dans det är. Matilda Johansson kan tycka att vissa par hittat på väl mycket egna steg.

- Ibland gör folk tricks som inte alls har något med tekniken och karaktären i samba att göra, säger hon och blir nästan lite arg. När man kollar på Lets Dance tänker man: vad i helvete håller ni på med? Det där är ju inte Cha Cha.

Prioriteringar

Efter träningen måste dansklubben snabbt plocka ihop sina saker. Salen är bokad av en pensionärsförening och fikabord ställs ut.

Gruppen tränger ihop sig i ett litet rum på andra sidan trapphuset där bananer och vattenflaskor kommer fram. Peter Boström håller en liten föreläsning med koppling till träningen. Det kallas Lecture och kan gälla saker som psykisk träning, lagarbete eller tävlingsregler. Idag disskuterar de hur man tränar smartare och jobbar mot mål. För att vara extra tydlig ritar Peter upp olika staplar på whiteboardtavlan: Input, Ork, Vilja, Tid.

- Viljan har ni allihop. Har man inte viljan har man ingenting, men det är ju en lätt stapel att fylla. Det här är den svåra, säger han och pekar på ”ork-stapeln”.

- Tänker ni till på det här?

Ungdomarna ser tungt ner i bordet. Peter fyller noggrant i hela ork-stapeln för att visa hur mycket som krävs.

- Men vi förstår! Du måste inte fylla i hela, säger Karl Hallberg och alla skrattar igen.

Tränare Peter Boström låter hård, men alla skojar med honom ibland. Det märks att många i gruppen känt varandra sedan de var små.

Deras liv är dans

Matilda Johansson började i Birka när hon var nio år. Tony Irving, en känd profil inom tävlingsdans, kom till Södermalmsskolan och de fick prova på. Matilda började dansa tillsammans med Julia Hallberg och när han fyllt nio började Julias lillebror Karl i klubben också.

Tio år senare är Matilda och Karl ett par även utanför dansgolvet. Deras liv är dans och hela livet påverkas av dansen. Matilda springer direkt till träningen från sitt jobb på ett dagis. Hela lönen går till dansskor, klänningar, privatlektioner och tävlingsresor. Ibland hinner hon knappt äta middag.

- Man somnar ju på lektionerna ibland, säger Karl Hallberg som fortfarande går i gymnasiet. Samtidigt tror han att han har blivit mer disciplinerad av dansen.

- Okej, jag har träning i fem timmar… Då kan jag inte bara åka ner på stan och shoppa eller ta en promenad i Hökarängen, eller vad man vill göra.

Ibland har Matilda svårt att hänga i med vad kompisarna pratar om.

- Typ melodifestivalen, jag hinner inte se på det. Vi tävlar på lördagar. Man är liksom i en annan värld. Men jag försöker läsa tidningen på tunnelbanan.

Folk blir ofta nyfikna när de talar om att de tävlar i tiodans.

- Jag har träffat folk som helt seriöst säger: jaha, är du bög? Men de flesta tycker att det är coolt, säger Karl Hallberg.

- Jag har bara fått positiva reaktioner, säger Matilda Johansson. De frågar mycket om kläderna och många undrar om det inte är lätt att man blir kär i sin danspartner. Ganska dumma frågor kan man tycka.

Efter tränarens föreläsning är Brommasalen är äntligen ledig igen och nästan alla par stannar kvar för friträning. Matilda och Karl ska öva in sitt nya program inför SM i tiodans den 18 Maj. De blir kvar ända till klockan tio när ljuset släcks i Alviks Medborgarhus.

Julia och Henrik

Reportage från HARAKAT 5 Mars

Ett reportage jag skrivit på kursen reportage-prova-på på Tollare Folkhögskola. Den här gången ställde jag inga frågor själv, så de repliker som är med är saker som sagts på scen eller som jag bara tjuvlyssnat på.   

Det var en tre timmar lång paneldiskussion och alla bara spottade ur sig smarta citat. Det var svårt att få ned texten till 6 tusen tecken! Nu kom reportaget att handla väldigt mycket om hiphop och mindre om teater och poesi... Långt fler ämnen togs upp under kvällen.

Bostadsområden säljs ut och politiker planerar ett Stockholm för rika, utan att lyssna på dem som bor där. Men allt fler väljer att protestera: Megafonen, Svarta pantrarna, Linje 17, Linje 19, Alby är inte till salu– förortsrörelsen växer. I Rinkeby Folkets hus disskuteras hur de olika initiativen kan bli en enad röst och hur kultur kan mana till handling.

”Engagemanget i förorten är inte spännande, det är tragiskt”

Ett stort rum med ljus träpanel och machesterklädda stolsrader. Folk skakar hand, kramas och pratar om hur dagen varit. Någon i SL-uniform har kommit direkt från jobbet och en lokal hiphopartist känns igen i publiken.

Det är organisationen Megafonen som anordnar ett panelsamtal under rubriken ”Kulturen som politiskt vapen”, en del i en föreläsningsturné med ämnen som antirasism, stadsplanering och feminism.

Nu är salen mer än halvfull. Flera av tonåringarna som spelat kort i foajén tar plats, men få vill sitta längst fram. En ung kvinna hälsar sin kompis med en kram.

– Jag och Tanja ska vara moderatorer. Jag är så nervös så jag kan spy!

Hon har en stor T-shirt med ett citat av Ayo: ”Jag flyttar aldrig hääärifrån jag svääär!”

Mer än underhållning

Kvällens panel består av sex personer. Det är Ulf Stenberg från Teater Fryshuset; Carlito, rappare och musiker; Ametist Azordegan, musikjournalist; Kurre, krönikör och aktiv i Megafonen samt Barakat B. Ghebreawariat och Nachla Libre, från Revolutionary Poetry.  Micken passas runt i ett samtal om kulturprofilers ansvar att påverka samhället.

- Ja, visst känner jag ett ansvar, säger Carlito. Då menar jag mest för icke-vita svenskar. När någon av oss får chansen att tala i Sverige ska vi göra något bra av det.

– Kulturen skapar inte revolution, men den kan skapa en känsla av ansvar, att vi vill förändra, säger Nachla Libre. Jag menar inte att poesi inte får vara kul, men en rad i något jag säger kan inspirera någon till att agera.

Sedan tre år tillbaka arbetar Megafonen för att lyfta politiska frågor som rör unga i förorten. Förutom panelsamtal har Megafonen ordnat demonstrationer, bland annat mot REVA-projektet och när bostäder sålts ut. De arbetar även socialt och erbjuder gratis läxhjälp för elever i Rinkeby och Hjulsta.

Något som kommer upp flera gånger under kvällen är hur viss kultur inte får synas på de större scenerna. Saker som passar vare sig i public service eller på kommersiella bolag.

Ett välkänt fall är när gruppen Labyrint stoppades från att spela på kommunala ungdomsgårdar eftersom deras texter ansågs olämpliga. Megafonen har liknande erfarenheter sedan de bokade Carlito till demonstrationen mot nedläggningen av posten i Husby.  

Som programledare för En Kärleksattack På Svensk Hiphop tvingas Ametist Azordegan ofta försvara att viss musik ska få spelas. Det kan vara artister som kritiserar polisen, nämner att de tar droger eller uttrycker hat mot politiker, saker som anses gå emot SRs uppdrag.

– Hiphop innehåller många gånger meddelanden som är svåra att ta emot. Många vill drömma sig bort från verkligheten, sen kommer hiphopen och påminner om verkligheten igen, säger Ametist.

Kultur påverkar

– I länder som Iran är det första de gör att strypa kulturens frihet. Den har en förmåga att få folk att reflektera över sin rådande situation som är extremt kraftfull, säger Ametist.

– Att kalla kultur för underhållning är att ta bort den kraften. Det är viktigt att vara vaksam på de här strömningarna, säger Ulf Stenberg och påminner om att Sveriges egen kulturminister ansett att ordet kultur kan bytas mot ´underhållning`.

Efter två timmars panelsamtal blir det paus. I kön till ostmackor och pulverkaffe bubblar samtalen bland de som nyss var tysta åhörare.

– Det är gratis. Kunskap och fika åt folket!

En enad förortsrörelse?

Den sista timmen är det dags för frågor från publiken. Paneldeltagarna har sagt att de inspirerar och kritiserar, men det är tydligt att många i publiken är otåliga, de vill se saker hända.

Bashra från megafonen har förberett en fråga och läser högt från sin mobilskärm. Han vill se en enad förortsrörelse där politiskt arbete och kultur samverkar. Egna plattformar, egna produktionsbolag, egen radio.

– Vilka i panelen är beredda att anstränga sig för att det här ska bli verklighet?

Alla är överens om att det är viktigt, men påminner om att det blir svårt att genomföra.

– Problemet är para. Alla behöver betalt, säger Carlito.

– Varför är det ett problem? Vi har gjort det här i fem år! säger Bashra. Publiken visslar och applåderar. Carlito klipper av:

– Du kan glömma det här. Vi måste ha betalt, din kamp betalar inte min mat. Vi kan fortfarande organisera oss, men du kan inte förvänta dig att alla ger hundra procent. Alla måste tänka på sin egen försörjning för dagen.

Att se ideellt arbete som omöjligt provocerar i ett sällskap där många startat egna rörelser utan ekonomiskt stöd. Särskilt som Barakat poängterat att det är politikernas ansvar att se till att ingen saknar resurser. En kvinna reser sig upp i stolsraden:

– Förminska inte värdet av ideellt arbete! Vad gör i konkret? Ni har en position i samhället idag, jag låter jävligt hård, men vad gör ni?

– Jag är musiker, inte politiker, säger Carlito. Ställ mig inte till svars som du ställer en folkvald politiker till svars. Jag tar mitt ansvar genom att säga det jag säger och göra det jag gör.

Den unga kvinnan lägger armen om sin vän och berättar hur mycket han slitit för att genomföra saker som kanske förändrat livet för andra. Är det inte viktigt? En laddad diskussion följer och Tanja från Megafonen måste bryta in:

– Nu har det blivit en personlig grej här…

Barakat B. Ghebreawariat vill förtydliga vad han tror att de missförstod förut.

– Utan er som jobbar ideellt skulle samhället fallera, men glöm inte bort att det är en ansvarsförskjutning, säger han. Att ungdomar bedriver läxhjälp är ett tecken på att något är fel. Varför är det i våra skolor resurserna saknas, inte i Södra Latins gymnasium? Det är lätt att romantisera vissa positioner i samhället. Alla ber mig: ”berätta om engagemanget i förorten, det är så spännande” Engagemanget i förorten är inte spännande, det är tragiskt.

En ung man som är aktiv i Megafonen reder ut varför det är viktigt att arbeta socialt samtidigt som de arbetar politiskt. Att problemen finns här och nu, men att ställa krav politiskt kan lösa problemen som ligger till grund för situationen idag.

– Alla kan inte göra hundra procent hela tiden, men alla kan göra någonting.

                                                                                      

Anna Johansson

5000 tecken om Josef

Ett personporträtt som jag skrivit på kursen Reportage-prova-på på Tollare Folkhögskola. Rubriken är inte klockren, men den fick vara kvar ändå. Från den 12 Februari 2013.

”Tydlig talang för komedispel…”/ "…med en avig, kraftfull energi…” Så har DN och SVDs recensenter beskrivit honom. En grå februaridag vandrar jag upp mot Mosebacke för att få veta mer om skådespelaren Josef Törner.

Det har alltid dragit åt humor

Lägenheten är nedsläckt, men mjukt eftermiddagsljus flödar genom tunna gardiner. På bordet har blåbärssoppa torkat fast i två urdruckna koppar. Så fort vi kommit in i vardagsrummet byter Josef oblygt om till mjukisbyxor, utan att stänga om sig. Så som bara teaterfolk och dansare gör. Han är knappast nervös inför intervjun. ”Skådespelare gillar ju att prata om sig själva och sitt arbete”.

Josef Törner har nära till jobbet. Om en vecka börjar han repetera Tresteg på Södra Teatern, bara något kvarter från lägenheten vid Mosebacke. Josef hoppar in för en kille som blivit sjuk och har tre veckor på sig att lära in rollen, istället för åtta som är det normala. Dessutom är rollen redan färdig. Det blir annorlunda att spela en karaktär som arbetats fram av en annan skådespelare.  ”Vad heter han nu då…” Efter forskningar i manuspappren kommer Josef fram till att han gör rollen som Rashid.

Händerna dansar över bordet när han berättar och rösten är starkare än de flestas. Han säger att han fått göra mycket komedi just för att han är så fysisk. Det har alltid dragit åt humor även i allvarligare pjäser, som nu senast i Anne och Zef i Teater Fredags regi. Men det behövs alltid mörkare partier också i en rolig pjäs tycker Josef.   

På frågan om han ser något mönster i vilken typ av roller han får behöver han inte tänka efter. ”De gånger jag inte spelat invandrare kan jag nästan räkna på min ena hand.” Josef är egentligen inte mer invandrare än någon annan som växt upp på Söder, men har afroamerikanskt påbrå. Med sitt mörka hår, sina bruna ögon och ljusa hy kan han passera som ganska många nationaliteter. ”Skådespelare är ett jobb där man kan nekas roller bara på grund av sitt utseende, det är något man får acceptera.”

Eftersom många har sett honom göra humor har det blivit så att han får göra roliga karaktärer igen. ”Vi ska ha någon som är rolig och ser utländsk ut. Jaha det finns tre stycken… då tar vi honom.”  Josef skämtar att det kanske är så det går till när regissörer letar i registren på Sveriges teatrar.

På hallmattan finns ett par skor i damstorlek som tillsammans med dubbelsängen skvallrar om att han inte bor här ensam. Sambon Karin är borta på sitt arbete som förskolelärare. Har han själv någonsin haft vad som kallas ett riktigt jobb?  Nej, Josef har egentligen aldrig behövt, han började göra betalda jobb redan när han gick i skolan. Nu är han tjugofyra och klarar sig utan extraknäck vid sidan av teatern, men imponeras av de som klarar att göra både och. Själv skulle han inte orka med att ha ett annat arbete samtidigt. ”Jag vill ju göra det här till hundra procent.”

Josef var fyra år när han för första gången kom till Vår Teater vid Medborgarplatsen. Egentligen fick man inte börja för än man fyllt sex, men Josef tog med sig mamma in på föreståndarens kontor och förklarade att ”Jag måste börja nu.” Teaterchefens namn var Günter Wetser och utan honom hade Josef kanske inte varit där han är idag. När han kom ut och såg Josef med de andra barnen på scenen förstod han: ”Okej, du får börja nu. Jag ser att du behöver det”. 

Det var ingen i familjen som blev förvånad när han sedan valde skådespeleri som yrke. Hans mamma Disa är dansare och konstnär. Vardagsrummets väggar är kala nu när alla tavlor är borta på en utställning. Också mormor och morfar arbetade med konst. ”Det fanns egentligen inga alternativ. I min familj har frågan varit: vad för konstnärligt ska du arbeta med? Blir det musik, måleri, teater?”

”Men titta där nere går ju Alexander!” Josef pekar ut mot gatan där han står vid fönstret för att fotograferas. En skymt av någon med lång mörk bommullsjacka. ”Han är bra. Han är också en sån som är ´rolig och invandrare´”.

Med sitt öppna och avspända sätt stämmer Josef inte in med den bild många har av teater som något otillgängligt, som finkultur. Efter en första sökning på internet framstår han som en ganska blygsam person, trots de fina recensionerna i stora dagstidningar. Den egenskrivna musikal-komedin Från ordvits till poesi har undertiteln ”ett misslyckande i tre kostymer” och hans band kallar sin musik Låtsaspop. Är det här något han själv har tänkt på? Efter lite resonerande säger han att folk i allmänhet kanske kunde vara mer blygsamma. Med det inte sagt att man inte ska få tro på sig själv.

”Jag tycker ju verkligen att jag är en jättebra skådespelare. För mig är det jag gör livsviktigt, men det är ingenting som jag hela tiden går omkring och berättar för andra. Teater är ju inte på riktigt. Det är inte krig eller mobbing. Om det sedan kan ge någonting till andra är det fantastiskt, men i grunden är det nog en självisk sak.” 

Josef Törner vill vara på scen, det är det han ska göra. Fast när han blir pensionär vill han kanske prova på andra saker. ”Nu gör jag ju ingenting annat, jag går mellan hemmet och teatern. Jag har till exempel aldrig varit ute och festat särskilt mycket eller varit ute och rest. Om sextio år kanske jag tröttnar.” 

Anna Johansson