Reportage från HARAKAT 5 Mars

Ett reportage jag skrivit på kursen reportage-prova-på på Tollare Folkhögskola. Den här gången ställde jag inga frågor själv, så de repliker som är med är saker som sagts på scen eller som jag bara tjuvlyssnat på.   

Det var en tre timmar lång paneldiskussion och alla bara spottade ur sig smarta citat. Det var svårt att få ned texten till 6 tusen tecken! Nu kom reportaget att handla väldigt mycket om hiphop och mindre om teater och poesi... Långt fler ämnen togs upp under kvällen.

Bostadsområden säljs ut och politiker planerar ett Stockholm för rika, utan att lyssna på dem som bor där. Men allt fler väljer att protestera: Megafonen, Svarta pantrarna, Linje 17, Linje 19, Alby är inte till salu– förortsrörelsen växer. I Rinkeby Folkets hus disskuteras hur de olika initiativen kan bli en enad röst och hur kultur kan mana till handling.

”Engagemanget i förorten är inte spännande, det är tragiskt”

Ett stort rum med ljus träpanel och machesterklädda stolsrader. Folk skakar hand, kramas och pratar om hur dagen varit. Någon i SL-uniform har kommit direkt från jobbet och en lokal hiphopartist känns igen i publiken.

Det är organisationen Megafonen som anordnar ett panelsamtal under rubriken ”Kulturen som politiskt vapen”, en del i en föreläsningsturné med ämnen som antirasism, stadsplanering och feminism.

Nu är salen mer än halvfull. Flera av tonåringarna som spelat kort i foajén tar plats, men få vill sitta längst fram. En ung kvinna hälsar sin kompis med en kram.

– Jag och Tanja ska vara moderatorer. Jag är så nervös så jag kan spy!

Hon har en stor T-shirt med ett citat av Ayo: ”Jag flyttar aldrig hääärifrån jag svääär!”

Mer än underhållning

Kvällens panel består av sex personer. Det är Ulf Stenberg från Teater Fryshuset; Carlito, rappare och musiker; Ametist Azordegan, musikjournalist; Kurre, krönikör och aktiv i Megafonen samt Barakat B. Ghebreawariat och Nachla Libre, från Revolutionary Poetry.  Micken passas runt i ett samtal om kulturprofilers ansvar att påverka samhället.

- Ja, visst känner jag ett ansvar, säger Carlito. Då menar jag mest för icke-vita svenskar. När någon av oss får chansen att tala i Sverige ska vi göra något bra av det.

– Kulturen skapar inte revolution, men den kan skapa en känsla av ansvar, att vi vill förändra, säger Nachla Libre. Jag menar inte att poesi inte får vara kul, men en rad i något jag säger kan inspirera någon till att agera.

Sedan tre år tillbaka arbetar Megafonen för att lyfta politiska frågor som rör unga i förorten. Förutom panelsamtal har Megafonen ordnat demonstrationer, bland annat mot REVA-projektet och när bostäder sålts ut. De arbetar även socialt och erbjuder gratis läxhjälp för elever i Rinkeby och Hjulsta.

Något som kommer upp flera gånger under kvällen är hur viss kultur inte får synas på de större scenerna. Saker som passar vare sig i public service eller på kommersiella bolag.

Ett välkänt fall är när gruppen Labyrint stoppades från att spela på kommunala ungdomsgårdar eftersom deras texter ansågs olämpliga. Megafonen har liknande erfarenheter sedan de bokade Carlito till demonstrationen mot nedläggningen av posten i Husby.  

Som programledare för En Kärleksattack På Svensk Hiphop tvingas Ametist Azordegan ofta försvara att viss musik ska få spelas. Det kan vara artister som kritiserar polisen, nämner att de tar droger eller uttrycker hat mot politiker, saker som anses gå emot SRs uppdrag.

– Hiphop innehåller många gånger meddelanden som är svåra att ta emot. Många vill drömma sig bort från verkligheten, sen kommer hiphopen och påminner om verkligheten igen, säger Ametist.

Kultur påverkar

– I länder som Iran är det första de gör att strypa kulturens frihet. Den har en förmåga att få folk att reflektera över sin rådande situation som är extremt kraftfull, säger Ametist.

– Att kalla kultur för underhållning är att ta bort den kraften. Det är viktigt att vara vaksam på de här strömningarna, säger Ulf Stenberg och påminner om att Sveriges egen kulturminister ansett att ordet kultur kan bytas mot ´underhållning`.

Efter två timmars panelsamtal blir det paus. I kön till ostmackor och pulverkaffe bubblar samtalen bland de som nyss var tysta åhörare.

– Det är gratis. Kunskap och fika åt folket!

En enad förortsrörelse?

Den sista timmen är det dags för frågor från publiken. Paneldeltagarna har sagt att de inspirerar och kritiserar, men det är tydligt att många i publiken är otåliga, de vill se saker hända.

Bashra från megafonen har förberett en fråga och läser högt från sin mobilskärm. Han vill se en enad förortsrörelse där politiskt arbete och kultur samverkar. Egna plattformar, egna produktionsbolag, egen radio.

– Vilka i panelen är beredda att anstränga sig för att det här ska bli verklighet?

Alla är överens om att det är viktigt, men påminner om att det blir svårt att genomföra.

– Problemet är para. Alla behöver betalt, säger Carlito.

– Varför är det ett problem? Vi har gjort det här i fem år! säger Bashra. Publiken visslar och applåderar. Carlito klipper av:

– Du kan glömma det här. Vi måste ha betalt, din kamp betalar inte min mat. Vi kan fortfarande organisera oss, men du kan inte förvänta dig att alla ger hundra procent. Alla måste tänka på sin egen försörjning för dagen.

Att se ideellt arbete som omöjligt provocerar i ett sällskap där många startat egna rörelser utan ekonomiskt stöd. Särskilt som Barakat poängterat att det är politikernas ansvar att se till att ingen saknar resurser. En kvinna reser sig upp i stolsraden:

– Förminska inte värdet av ideellt arbete! Vad gör i konkret? Ni har en position i samhället idag, jag låter jävligt hård, men vad gör ni?

– Jag är musiker, inte politiker, säger Carlito. Ställ mig inte till svars som du ställer en folkvald politiker till svars. Jag tar mitt ansvar genom att säga det jag säger och göra det jag gör.

Den unga kvinnan lägger armen om sin vän och berättar hur mycket han slitit för att genomföra saker som kanske förändrat livet för andra. Är det inte viktigt? En laddad diskussion följer och Tanja från Megafonen måste bryta in:

– Nu har det blivit en personlig grej här…

Barakat B. Ghebreawariat vill förtydliga vad han tror att de missförstod förut.

– Utan er som jobbar ideellt skulle samhället fallera, men glöm inte bort att det är en ansvarsförskjutning, säger han. Att ungdomar bedriver läxhjälp är ett tecken på att något är fel. Varför är det i våra skolor resurserna saknas, inte i Södra Latins gymnasium? Det är lätt att romantisera vissa positioner i samhället. Alla ber mig: ”berätta om engagemanget i förorten, det är så spännande” Engagemanget i förorten är inte spännande, det är tragiskt.

En ung man som är aktiv i Megafonen reder ut varför det är viktigt att arbeta socialt samtidigt som de arbetar politiskt. Att problemen finns här och nu, men att ställa krav politiskt kan lösa problemen som ligger till grund för situationen idag.

– Alla kan inte göra hundra procent hela tiden, men alla kan göra någonting.

                                                                                      

Anna Johansson

5000 tecken om Josef

Ett personporträtt som jag skrivit på kursen Reportage-prova-på på Tollare Folkhögskola. Rubriken är inte klockren, men den fick vara kvar ändå. Från den 12 Februari 2013.

”Tydlig talang för komedispel…”/ "…med en avig, kraftfull energi…” Så har DN och SVDs recensenter beskrivit honom. En grå februaridag vandrar jag upp mot Mosebacke för att få veta mer om skådespelaren Josef Törner.

Det har alltid dragit åt humor

Lägenheten är nedsläckt, men mjukt eftermiddagsljus flödar genom tunna gardiner. På bordet har blåbärssoppa torkat fast i två urdruckna koppar. Så fort vi kommit in i vardagsrummet byter Josef oblygt om till mjukisbyxor, utan att stänga om sig. Så som bara teaterfolk och dansare gör. Han är knappast nervös inför intervjun. ”Skådespelare gillar ju att prata om sig själva och sitt arbete”.

Josef Törner har nära till jobbet. Om en vecka börjar han repetera Tresteg på Södra Teatern, bara något kvarter från lägenheten vid Mosebacke. Josef hoppar in för en kille som blivit sjuk och har tre veckor på sig att lära in rollen, istället för åtta som är det normala. Dessutom är rollen redan färdig. Det blir annorlunda att spela en karaktär som arbetats fram av en annan skådespelare.  ”Vad heter han nu då…” Efter forskningar i manuspappren kommer Josef fram till att han gör rollen som Rashid.

Händerna dansar över bordet när han berättar och rösten är starkare än de flestas. Han säger att han fått göra mycket komedi just för att han är så fysisk. Det har alltid dragit åt humor även i allvarligare pjäser, som nu senast i Anne och Zef i Teater Fredags regi. Men det behövs alltid mörkare partier också i en rolig pjäs tycker Josef.   

På frågan om han ser något mönster i vilken typ av roller han får behöver han inte tänka efter. ”De gånger jag inte spelat invandrare kan jag nästan räkna på min ena hand.” Josef är egentligen inte mer invandrare än någon annan som växt upp på Söder, men har afroamerikanskt påbrå. Med sitt mörka hår, sina bruna ögon och ljusa hy kan han passera som ganska många nationaliteter. ”Skådespelare är ett jobb där man kan nekas roller bara på grund av sitt utseende, det är något man får acceptera.”

Eftersom många har sett honom göra humor har det blivit så att han får göra roliga karaktärer igen. ”Vi ska ha någon som är rolig och ser utländsk ut. Jaha det finns tre stycken… då tar vi honom.”  Josef skämtar att det kanske är så det går till när regissörer letar i registren på Sveriges teatrar.

På hallmattan finns ett par skor i damstorlek som tillsammans med dubbelsängen skvallrar om att han inte bor här ensam. Sambon Karin är borta på sitt arbete som förskolelärare. Har han själv någonsin haft vad som kallas ett riktigt jobb?  Nej, Josef har egentligen aldrig behövt, han började göra betalda jobb redan när han gick i skolan. Nu är han tjugofyra och klarar sig utan extraknäck vid sidan av teatern, men imponeras av de som klarar att göra både och. Själv skulle han inte orka med att ha ett annat arbete samtidigt. ”Jag vill ju göra det här till hundra procent.”

Josef var fyra år när han för första gången kom till Vår Teater vid Medborgarplatsen. Egentligen fick man inte börja för än man fyllt sex, men Josef tog med sig mamma in på föreståndarens kontor och förklarade att ”Jag måste börja nu.” Teaterchefens namn var Günter Wetser och utan honom hade Josef kanske inte varit där han är idag. När han kom ut och såg Josef med de andra barnen på scenen förstod han: ”Okej, du får börja nu. Jag ser att du behöver det”. 

Det var ingen i familjen som blev förvånad när han sedan valde skådespeleri som yrke. Hans mamma Disa är dansare och konstnär. Vardagsrummets väggar är kala nu när alla tavlor är borta på en utställning. Också mormor och morfar arbetade med konst. ”Det fanns egentligen inga alternativ. I min familj har frågan varit: vad för konstnärligt ska du arbeta med? Blir det musik, måleri, teater?”

”Men titta där nere går ju Alexander!” Josef pekar ut mot gatan där han står vid fönstret för att fotograferas. En skymt av någon med lång mörk bommullsjacka. ”Han är bra. Han är också en sån som är ´rolig och invandrare´”.

Med sitt öppna och avspända sätt stämmer Josef inte in med den bild många har av teater som något otillgängligt, som finkultur. Efter en första sökning på internet framstår han som en ganska blygsam person, trots de fina recensionerna i stora dagstidningar. Den egenskrivna musikal-komedin Från ordvits till poesi har undertiteln ”ett misslyckande i tre kostymer” och hans band kallar sin musik Låtsaspop. Är det här något han själv har tänkt på? Efter lite resonerande säger han att folk i allmänhet kanske kunde vara mer blygsamma. Med det inte sagt att man inte ska få tro på sig själv.

”Jag tycker ju verkligen att jag är en jättebra skådespelare. För mig är det jag gör livsviktigt, men det är ingenting som jag hela tiden går omkring och berättar för andra. Teater är ju inte på riktigt. Det är inte krig eller mobbing. Om det sedan kan ge någonting till andra är det fantastiskt, men i grunden är det nog en självisk sak.” 

Josef Törner vill vara på scen, det är det han ska göra. Fast när han blir pensionär vill han kanske prova på andra saker. ”Nu gör jag ju ingenting annat, jag går mellan hemmet och teatern. Jag har till exempel aldrig varit ute och festat särskilt mycket eller varit ute och rest. Om sextio år kanske jag tröttnar.” 

Anna Johansson